www.aka.fi
www.uiah.fi

Esittely Hankkeet Ajankohtaista Ohjelmamuistio Julkaisut In English  
 
 

» Ohjelman tutkimusryhmät

Lisätietoja:
Ohjelmajohtaja
Dosentti
Päivi Hovi-Wasastjerna

phovi@uiah.fi
p. (09) 7563 0527
f. (09) 7563 0223

Taideteollinen korkeakoulu
Hämeentie 135 C
00560 Helsinki

Tiedesihteeri
Riitta Launonen

riitta.launonen@aka.fi
p. (09) 7748 8229
f. (09) 7748 8388

Suomen Akatemia
PL 99
00501 Helsinki

   
Arkisto « Takaisin arkistoluetteloon

Mediekultur

Johan Fornäs: Inledning vid Finlands Akademis första seminarium för forskningsprogrammet Mediekultur i Helsingfors 21/9 1999

Med Finlands Akademis forskningsprogram för mediekultur ställer sig nu Finland i den absoluta internationella frontlinjen. Detta är något som exempelvis vi svenska grannar har all anledning att avundas. Men också att glädjas åt, eftersom en sådan storsatsning kom-mer att väcka genklang långt utanför Finlands gränser. De tvärveten-skap-liga projekt som nu ska förverkligas inom denna spännande ram har alla chanser att på ett mycket starkt sätt bevisa hur fruktbara medie-kultur-studier kan vara. Detta har hittills varit ett beklagligt eftersatt område på många håll & inte minst i våra bägge länder & men Akademins program och dess utvalda projekt kommer radikalt att kunna ändra på detta och avsätta djupa spår i både medie- och kulturforskningen som helhet.

Jag ska här påminna om grundvalen för allt detta & de fundamentala aspekter som motiverar och intellektuellt håller samman programmet. Jag ska ta fasta på dess titel: "Mediekultur". Vad är det? Varför är det viktigt just nu? Mediekultur kräver nya perspektiv, i ett möte mellan kultur-stu-dier och mediestudier. Detta möte har blivit allt mer efterlängtat, genom den sen-moderna utveckling som bland annat inneburit en kombination av este-ti-se-ring och media-li-sering.

Estetisering & Kultur

Liksom allt annat i samhället så estetiseras eller "kulturaliseras" medierna allt mer, vilket ställer nya krav på medieforskningen. Estetiska och kul-tu-rella aspekter kommer allt mer i fokus, vilket tydliggör me-nings-ska-pan-dets centralitet i liv och samhälle. Kul-tur-sektorn har som helhet vuxit i om--fatt-ning och be-ty-del-se sam-ti-digt som estetiska former får växande be-ty-delse inom po-litik, nyhets-genrer och vardagsliv. Kulturen i medierna är dels en omfattande eko-no-misk sektor, dels ett centralt red-skap i männis-kors vardagsliv. Denna utveckling har mött blandade reaktioner. Kritiker har varnat för de politiska samtalens förfall till ytlig stilfixering, medan andra bejakat ett större utrymme för lek och njutning.

En historiska kulturaliseringen av vardag, medier och vetenskap har också inskärpt kulturperspektivets mer generella betydelse för att förstå mediefenomen. Kulturella perspektiv på medierna har långa historiska rötter, inom bl.a. hermeneutik, kritisk teori, kultursociologi och cultural studies. En om-gripande este-ti-se-ring av ekonomi, politik och var-dagsliv har även lett många forsk-nings-fält in i en språklig eller kultu-rell vänd-ning, som givit sym-bo-lis-ka di-men-sio-ner en mer central plats och skärpt vetenskapernas re-flexiva med-vetande om kun-skaps-pro-duktionen själv. Denna kulturella vändning gav många traditionella ämnen en större re-spekt för meningsproduk-tio-nens mekanismer och de symboliska for-mer-nas dyna-mik och samhälleliga betydelse, samtidigt som den lade ökande vikt vid kultursektorns specifika fenomen. Den gav upphov till en rad kul-tur-in-rik-ta-de underavdelningar i många discipliner (kultursociologi, kul-tur--ekono-mi etc.), och den bildade också bakgrunden för det mer öppna och tvär-veten-skap-liga fält som kallas cultural studies eller kulturstudier, och som utvecklats till ett heterogent internationellt fält med brittiska och ameri-kanska traditioner i en domi-nant men ständigt utmanad central-posi-tion. Nordisk kulturforskning har ofta valt en dia-lektisk mel-lanposition mel-lan brittiska cultural studies, fransk kultursociologi och sub-jektsteori, och tysk modernitets- och offent-lig-hets-teori, vilket visat sig fruktbart.

Estetiseringen har gjort kultur till ett primärt nyckelbegrepp för moderna mediestudier. Jag instämmer i Raymond Williams ord: "I've wished that I had never heard of the damned word. I have become more aware of its difficulties, not less, as I have gone on". Ska det uppfattas snävt som term för konstarterna eller brett som livsstilar eller levnadssätt i allmänhet? Bägge varianterna är problema-tiska, och jag föredrar att med bland andra Paul Ricoeur, Clifford Geertz och Ulf Hannerz förorda ett hermeneutiskt kulturbegrepp. Där ses kultur som sym-bo-lisk kom-mu-ni-ka-tion och därmed innefattande alla de fenomen och aspekter av mänsklig praxis som har med menings-ska-pande att göra. Med en sådan defini-tion blir kultur en viktig dimension av alla mänskliga livsformer, även om den inte täcker alla aspek-ter av dem. Samtidigt kan de tradi-tionellt kulturella eller estetiska institutionerna och prak-tikerna ses som områden som mer uttalat sätter den kulturella dimensionens sym-bo-liska kom-munika-tion och meningsskapande i fo-kus. Ekonomi, politik och psy-ko-logi har alltid kultu-rella aspek-ter, men i de kulturella sektorerna utgör de på ett mer uppen-bart sätt huvud-saken.

Kultur kan både ange ett område och ett perspektiv. Kul-tu-rel-la studier gör symboler, former och betydelser dels till explicit föremål för studier & en forskning om kulturfenomen som rekonstruerar meningsstrukturer i texter och män-niskor & och dels till ett medvetet använt metodologiskt verktyg & en kultu-rellt ver-kande forskning som genom eget tolknings-arbete söker förstå textligt medie-rade betydelser.

_ ena sidan är kulturstudier ofta just studier av kultur, alltså av insti-tu-tioner, praktiker och verk som vanli-gen brukar räknas in under kons-tens och kulturens sek-tor. Hit hör den tradi-tionella eller avantgardistiska "finkulturen", populärkulturell underhållning samt vardags-este-tis-ka verk-sam-heter (amatörism, fankultur, vardagsmode etc.). Det har genom de hu-manistiska ämnenas tilltagande specia-li-se-ring blivit vik-tigt att söka knyta samman hela detta es-tetiska fält, inklusive dess höga, låga och mel-lan-liggande eller föga hierarkiserade sek-torer. Kul-turstudier för samman och jämför olika genrer, kretsar, konstarter, mediesek-torer, diskurser och uttrycksformer som annars ofta analyseras isolerade från varandra. I detta avseende är mediekulturforskning studier av kulturmedier, alltså av konst och underhållning i mediernas produk-tions-processer, utbud och an-vändning.

andra sidan är kulturstudier också kulturella studier, studier ur ett kul-turellt perspektiv, där allt mänskligt kan utgöra objektet men där frå-gor om form, mening och tolkning sätts i fokus. Kulturstudier undersöker ofta "ickekulturella" fenomen som politiska pamfletter eller ekono-mis-ka handlingar men gör det genom att lyfta fram deras formstrukturer och hur mening ska-pas kring dem. Mediekulturforskning kan i det avseendet upp-fattas som kulturella perspektiv på medierna, alltså studier av medier-nas kulturprocesser i allmänhet, hermeneutiskt tolkande studier av me-ningsskapande i och kring medierna. Man rekonstruerar hur medier för-stås, och studerar ideologiska diskurser, tankeformer, upplevelse-struk-tu-rer, identiteter, delkulturer, koder och genrer i medievärlden.

Kultur som område och som perspektiv är ofta förenade. Många kul-tur-studier ägnar sig åt uttalade kulturfenomen, som när kulturforskare undersöker konstarternas eller populärkulturens genrer. Men det kan ock-så vara viktigt att göra kulturella stu-dier av sådant som inte brukar upp-fattas som kultur, och även att studera kultursek-torn ur andra per-spektiv än det kulturella (exem-pelvis ur renodlat ekonomiska, poli-tiska eller etis-ka synvinklar).

För ett program om mediekultur tror jag det är centralt att anlägga ett kritiskt hermeneutiskt, tolkande synsätt, som för-söker förstå betydelser i kontextualiserade texter. Här har språkliga och estetiska äm-nen en viktig ana-ly-tisk kompetens som har mycket att vinna på att inter-age-ra med sam-hällsvetarnas insikter om de sociala kontexternas inter-aktions-flöden och institutionella ramar.

Senmoderna processer av estetisering har sammanfattningsvis således gjort denna första aspekt allt viktigare, och alltså satt kultur i fokus.

Medialisering & Kommunikation

Den andra processen bakom det växande mediekulturintresset är media-lise-ringen. Den innebär att medier spelar allt större roll på olika plan, vil-ket på en mer filosofisk nivå tydliggör medieringens centralitet i sam-hälle och mänskligt liv. Man bör skilja mellan medialisering som en på-gå-ende historisk pro-cess av ökad mediecentralitet och mediering som en central fasett i all in-ter-subjektiv kommunikation. Kulturalisering och mediali-se-ring är de moderna historiska tendenserna, som tydliggör hur kultur re-spektive me-die--ring är ofrånkomliga villkor för liv och samhälle.

Kultur är symbolisk kommunikation av mening, med en förmåga att över-bryggande mediera eller förmedla mellan människor. Det finns ingen kultur utan kommunikation, och ingen mening utan mediering. Me-dier medierar, såsom kulturella redskap för kommunikation. All kultur och kommunikation är i själva verket redan dubbelt medierad. Dels ge-nom materiella substrat, texter eller artefakter som verkar på kroppens sin-nen. Varje mediering ford-rar någon form av sensorisk-textuell mate-ria-lisering av betydelser i flö-den eller vävar av verk. Dels genom socialt organi-se-ra-de och historiskt utvecklade symbolsystem som erbjuder uttrycksformer och genrer med vilka tolkningsgemenskaper konstruerar betydelser ge-nom me-ningsskapande praktiker och tolkningsakter.

Vissa typer av kultur och kommunikation är emellertid även medie-rade på ett tredje sätt, nämligen genom någon teknisk apparatur som pro-du-ceras av socialt organiserade samverkande människor. Gränserna är något flytande, men det finns en växande mång-fald av sådan "medie-rad kommunikation" i ordets vardagliga och snäva be-ty-del-se. Från skrif-ten över hela spektrumet av audiovisuella teknologier fram till våra dagars digi-tala och multifunktionella nätverk utvecklas olika former av medie-ring som knyter samman individer genom att samtidigt skjuta in tecken och maskiner mellan dem.

Så tydliggörs allt fler aspekter av den dia-lek-tik av gemenskap och dis-tansering, över-skri-dan-de och åt-skillnad, tillägnelse och externalisering, som egentligen finns in-byggd även i så kallad ansikte-mot-ansikte-inter-ak-tion, om än mer dolt. Varje nytt medium brukar ge-nom sin överraskande effektivitet väcka liv i romantiska fantasier om omedelbar närhet, som om exempelvis Internet var en omedierad kontakt mellan sjä-lar-na. Detta an-ty-der styrkan av det kommunikationsideal som förblir ett varken upp-fyllt eller övergivet mål: en uppgift som enbart kan ta vägen över de mång-dimensionella medieringsformer som konstituerar kulturen som en speci-fik dimension av den mänskliga tillvaron.

Kultur-livet är liksom vardagen, identiteterna, politiken och offent-lig-he--terna i ökande grad eller alltmer ofrånkomligt medialise-rat, genom-sy-rat av medier och beroende av deras kommunikativa mekanismer. Medie-sektorn har genomgått en kraftig expansion, och medier har fått en omät-lig be-tydelse i vårt senmoderna sam-hälle. De bilder och per-spektiv som för-med-las av medierna blir allt viktigare verktyg för människors för-ståelse av sig själ-va och den värld de lever i. Sam-tidigt bi-drar me-di-er-na på ett ambi-valent sätt till att befästa, skapa nya och överskrida etable-ra-de kul-turella gränser och so-cia-la klyftor i fråga om medie- och kultur-kon---sumtion. Också medialiseringen har därför mött skiftande reaktioner, där några sörjer förlusten av lokal omedelbarhet och andra bejakar medie-rings-nätens gräns-över-skri-dande. Hettan i både risk-diag-noserna och uto-pi-er-na kring bägge pro-ces-ser-na visar hur medie-kulturen blivit en viktig bränn-punkt för vår tids mest centrala dis-kussioner och därför hur bety-del-sefullt detta forsknings-fält är. Kulturforskningen kan inte undgå att skaffa sig medie-kunskap, och att själv medialiseras.

Medialiseringen har lyft fram ett andra nyckelord på vårt fält. Liksom estetiseringen sätter kultur i fokus gör medialiseringen kommunikation till ett huvudbegrepp. Kul-tur-studier ser kultur som kommunikation, där kommunikation handlar om ett "gemen-ska-pande" mellan människor ge-nom ett "ritualiserat" utbyte av budskap, be-tydelser och erfaren-heter. Kul-tur knyter samman individer och utgör därigenom ett grundläggande inter-sub-jek-tivt fenomen. Natur-ligtvis bidrar kultur också i högsta grad till att skapa och uttrycka skill-na-der mellan människor, men en förutsättning är att kulturen upp-rättar band mellan individer, dels inom de (exempelvis smakmässiga) grupper som sedan ställs mot var-andra, och dels också så att även kul-turella kon-flikter bygger på att motståndarna samlas runt tolk-ningar av "texter" som de finner viktiga och strider om dessa. Kom-mu-ni-ka-tion har flera aspekter. Kommunikation kan vara intim kärlek men ock-så offentliga mö-ten och strider. Genom att kommunicera uttrycker och för--med-lar man iden-ti-te-ter, åsikter och fanta-sier, samtidigt som man ska-par något till-sammans med and-ra och således delar be-ty-del-ser i inter-sub-jek-tiva tolk-nings-gemenskaper.

_terigen finns här en dubbelhet. Kulturstudier är nämligen kom-mu-ni-ka-tiva i två avseenden. Dels gäller det studiernas objekt, som alltså är kul-turfenomen uppfattade som kom-munikativa pro-cesser: kultur som kom-munikation. Dels gäller det studiernas metod, i det att kulturstudierna be-traktar sig som dialogiska praktiker som bygger på tolk-ningskonflikter: forsk-ning som kom-munikation. Såväl samhälle och kul-tur som den veten-skap-li-ga prak-tiken är i grunden dialo-gis-k, d.v.s. förutsätter me-nings-ut-vecklande samspel mellan olika subjekt. Med en sådan kom-muni-ka-tiv syn blir medie-ring-ar eller förmedlingar centrala i kulturstudierna, såväl i för-ståelsen av hur kultur fungerar som i själva kunskapsutvecklingen.

Den andra aspekten av det kommunikativa gäller alltså kultur-stu-di-er-na, som upp-fattar sig själva inte som monadiska sanningar utan som dia-lo-giska röster i en inter-sub-jektiv väv av tolkningskonflikter. I kul-tur-studi-er-nas fält finns där-för heller inga givna facit och inga enkla lösningar. Här gäller en uttalad antireduktionism som vägrar att permanent stänga dör-ren till krea-ti-va dia-loger mellan olika forskningsperspektiv.

Därför behövs en dynamisk tvär-veten-skaplig kom-bi-nation av sociala, estetiska och psyko-lo-giska per-spek-tiv, liksom även tvär-estetiska sam-spel mellan studier av enskilda medietyper, konstarter och ut-trycks-for-mer. För att tolka kulturfenomen behöver de förstås i sina inter-textuella och in-ter-mediala kontexter, där de sätts i relation till andra symboliska for-mer. Detta förutsätter en livlig förbindelse mellan de specialiserade este-tis-ka ämnena, så att man bättre kan förstå korsvägarna mellan verk och genrer inom litteratur, konst, musik, teater, film och andra konstarter eller medietyper. Likaså bör mikro-, meso- och makroperspektiv sam-spela med var-and-ra, och synkrona studier av nutida fenomen knytas sam-man med historiska per-spektiv på förflutna händelser, äldre perioder eller längre utvecklingsprocesser. De extratextuella kontexterna i form av de subjektiva och sociala ordningar och institutioner vari texterna är in-vävda kräver tvärvetenskapliga bryggor mellan samhälls-veten-skap-li-ga, este-tiska och språkliga ämnen. Kultur har både textuella och institu-tio-nella aspek-ter, och det blir viktigt att kombinera specialkunskaper som his-toriskt ut-vecklats separat från varandra för att analysera dessa aspek-ter.

Internationella cultural studies har därför längs flera ledder burit fram en stark "anti-dis-cip-linär" kritik mot slutenheten i traditionella ämnes- och institu-tionsgränser, och istället betonat vikten av nätverk och fora där olika riktningar kan mötas och brytas mot varandra i berikande & om än ofta hårda & tolk-nings-kon-flikter. Denna tvär-veten-skaplighet ifrågasätter disciplinernas en-het, men förutsätter den också som en ständigt proble-ma-tiserad ram för samverkan, precis som all kommunikation både förenar och åtskiljer. Det innebär också en självkritisk och ödmjuk reflexivitet kring forsk-ning som en oavslutad process. Alla begrepp är sociala kon-struktioner och mår väl av att kontinuerligt omprövas. Det gäller också mediekulturens egna för-givettaganden.

Reflexivering & Kritik

Det finns nu även en tredje tyngdpunkt i aktuella mediekulturstudier, nämligen kritik. Denna tredje aspekt aktualiseras av ytterligare en his-to-risk process, nämligen modernitetens dynamiserande och reflexi-verande ten-dens till allt mer komplexa motsättningar, ambivalenser och själv-tema-ti-serande problematisering. Detta har gjort reflexivitet till ett populärt ledord i många vetenskaper, och samtidigt förstärkt kraven på kritiska perspektiv, i och med att allt mindre kan tas för givet.

Relationen mellan kultur och makt är central för både nyare och äldre varianter av kulturstudier. De bygger på en önskan att tolka mening och där-med förstå bättre, men brukar samtidigt också känne-teck-nas av uttalat kritiska inter-ventioner. Denna kritik är i idealfallet inte externt mora-lise-rande utan be-to-nar istället de inre motsätt-ning-ar-na och am-bi-va-lenserna i moderna kul-tur-fe-no-men som den enda möjliga grunden för en verksam kritik av dem. En inkännande förstå-else kräver vissa misstänksamt distan-se--rande och analytiskt förklarande moment, samtidigt som en verksam kritik förutsätter en rik förståelse av det som kritiseras.

Vad som ska kritiseras är inte på för-hand givet. En emancipatorisk hållning måste utgå från de konkreta konflikter mellan skiftande former av makt och motstånd som utspelar sig i kultur och samhälle. Medan någ-ra kriti-ser--bara maktförhållanden utgår från marknadens ekonomiska sys-tem ba-se--ras andra på statens administrativa hierarkier, och även inom de var-dagliga livs-värl-darnas grupper och offentligheter finns en rad kor-san-de do-mi-nans-for-mer där social makt på ett orättfärdigt sätt utövas längs lin-jer av identitet och skillnad som har med bl.a. klass, kön, etnicitet och ge-ne-ra-tion att göra. Kritiken har således tre huvudsakli-ga riktningar:
(A)*Marknadens system med dess orättvisor och tvång. Marknadens och kultur-in-dustrins makt har på vissa områden ökat genom processer av kommersialisering, som leder till både slöseri och alienation. Ekonomiska aspekter på kulturprocesser blir där-för högst relevanta, liksom de per-spek-tiv inom medieforskningen som med rötter hos klassiska national-ekonomer och Marx brukar sammanfattas som "politisk eko-nomi".
(B)*Statens system med dess ojämlikhet och ofrihet. Processer av by-rå-kratisering har också i vissa avseenden låtit institu-tio-ner-nas administ-ra-ti--va makt växa, vilket bland annat kan analyseras i för-hållande till kon-troll och övervak-ning inom medie- och kul-tur-politiken. Samtidigt finns det en spänning mellan de bägge systemen, vilket innebär att de vis-ser-ligen ibland stöttar varandra men även på viktiga punkter råkar i inbördes konflikt. Detta gör att kulturstudier tenderar att bli utta-lat politiska, och bl.a. granska statens reglerande och disciplinerande roll i kulturlivet.
(C)*Bägge dessa system som inramar moderna kulturfenomen har såväl produktiva som begränsande funktioner. De erbjuder resurser men re-glerar också deras använd-ning. Ibland går de hand i hand, vid andra till-fällen motsäger de varandra. Men kultu-rella maktrelationer placeras ock-så i det civila samhällets kommunikativa livsvärldar med dess olika pri-vata och offentliga institutioner. I den privata vardagen inom intim-sfärens familjer, personliga relationer och socialisationsformer formas ideologier och social makt, som feminister, barn- och ung-doms-forskare granskat. Offentligheter och medier för kommunikation och dialoger inne-håller också mekanismer som skapar hie-rarkier mellan högt och lågt. Nya medieteknologier och andra förändrings-ten-den-ser i medievärlden har här förändrat villkoren, med både auktoritära och emancipatoriska poten-tia-ler.

Det kritiska perspektivet gör kulturstudierna djupt involverade och enga-gerade i politiken och det utomakademiska samhällslivet. Istället för att eftersträva akademisk isolering brukar det upplevas som viktigt för kri-tiska intellektuella att ak-tivt kommunicera och samverka med andra grupper och sfärer. En viss relativ auto-nomi för vetenskaplig forskning är dock helt nödvändig, och kan i själva verket använ-das som bas för spe-ci--fika interventioner i debatter om kultur-politik eller andra utom-aka-de-mis-ka samhällsfrågor.

Liksom för kultur och kommunikation finns även här två huvud-aspekter. _ ena sidan en kritik av de objekt som studeras, exem-pelvis av mediekulturens fenomen. _ andra sidan kritik som metod & en reflexiv bearbetning av tidigare kunskap, som avnaturaliserar och problematiserar det skenbart självklara, och ställer nya frågor där man tidigare trodde sig veta svaren. Denna dubbelhet antyddes av Kant, Hegel och Marx, och åter-kommer i såväl frankfurtskolans ideologikritik som dekonstruktionen och den feminististiska kunskapskritiken. Kritiken gäller alltså både sak-för-hållandena själva och vetenskapens (samt vardagens) förståelseformer.

Gränser

Gemen-samt för de flesta relevanta riktningar inom aktuella mediekultur-studier är sammanfattningsvis ledorden kultur, kommunikation och kritik. Dessa bör också kunna fungera vägledande för projekten inom Finlands Aka-demis aktuella program.

Detta är alltså några högst principiella hållpunkter. Men hur ser det ut i praktiken? Jag verkar själv inom medie- och kommu-nika-tions-veten-ska-pen och har där med plågsam tydlighet erfarit svårig-heterna att etablera medie-kultur-forskning som legitimt och starkt fält. Bristerna är i detta av-seende bitvis skrämmande inom traditionell svensk medie- och journa-lis-tikforskning, och kanske även så här i Finland.

Internationellt har mycket positivt hänt. European Science Foundation har ett stort vetenskapligt program kallat "Changing media & changing Europe", där kulturaspekter ges en självklar plats. I Norge leder pro-fessor Jostein Gripsrud i Bergen ett forskningsprogram med ett nordiskt forskarnätverk, "Kulturell uorden", som knyter samman medie-intres-se-rade humanister med kulturintresserade medievetare. I USA, England, Tyskland, Nederländerna, Danmark och många andra länder satsas det särskilt intensivt på detta fält.

Impulser till mediekulturstudier har förekommit även i Sverige, bland medieforskare, ungdomskulturforskare, kvinnoforskare, antropologer, etnologer, socio-lo-ger, litteratur-, film- och musikvetare. Envisa försök att modernisera medie-ämnet har dock ännu inte helt lyckats. Situationen är alltså ljusare i Danmark och Norge, men hos oss är gamla institutionella struk-turer oerhört sega, och för närvarande anas en viss reaktionär "back--lash" åtminstone på de något äldre institutionerna inom ämnet, me-dan de mer uppdaterade yngre forskarna ofta hamnat vid nya hög-sko-lor där ut-rymmet för forskarutbildning och nationellt inflytande ännu tyvärr är mindre.

Många på dominerande positioner inom dessa ämnen sitter fast i föråldrade paradigm och förmår inte utveckla vidare perspektiv, med an-knyt-ning till den internationella forskningsfronten inom exempelvis engelska, amerikanska och kontinentala media studies, där korsningarna med cultural studies varit så stimulerande. Särskilt den alltför ofta skrämmande bristen på relevant kulturförståelse skapar en systematisk blindhet som blockerar för nödvändiga nya insikter.

Ledande ämnesrepresentanter för medie- och jour-nalistikvetenskapen envisas ännu i olika sam-manhang med att för-söka utestänga såväl nya ström-ningar som korsningar med andra ämnes-traditioner. Jag har alldeles nyligen stött på skrämmande formuleringar från svenska och finska seniora professorer i dessa bägge ämnen, som hävdat att ämnet i grunden är samhällsvetenskapligt och att humanistiska och kul-tur-teoretiska perspektiv därför bör förbli marginaliserade eller port-för-bjud-na. Det har hävdats att kultur (liksom genus, ungdom och musik!) utgör "den smala sektorn av samhället" och därmed mindre angeläget att forska om, vilket är absurt med tanke på nyssnämnda kulturaliseringsprocesser (samt med tanke på könsaspekternas ökade betydelse, ungdomars roll som me-die-världens seismografer och mediemusikanvändningens växande om-fatt-ning). De digitala medierna har påståtts vara ett "exotiskt" tema som lik-som allt som "handlar om underhållning och inte om information" egent-li-gen ligger utanför medievetenskapen! Detta är också helt ohållbart idag, när digitaliseringen påverkar all medierad kommunikation och när även in-formation görs underhållande medan underhållningen för de flesta män-niskor utgör en primär informationskälla. Den som ser digitala medier eller mediekultur som marginella områden marginaliserar i själva verket sig själv som medieforskare, och om sådana positioner fortsätter att do-mi-nera fältet kommer hela medieforskningen att marginalisera sig själv in-för såväl mediesamhället som forskningssamhället i stort. Det finns slut-li-gen också de som ansett att medieforskning med nödvändighet måste vara journalistikforskning, vilket dels avskär betydande medieområden, efter-som bok- och skivproduktion, telefoni eller Internet sällan definieras in där, och dels motverkar strävan till kritiska perspektiv, där den vanliga an-vändarens perspektiv i många fall kan vara en rimligare utgångspunkt än medieproducentens. Alla sådana konservatismer blockerar för nöd-vän-digt nytänkande och utgör hinder som ert fina program måste kämpa mot.

I stora delar av den övriga världen har olika grenar av media studies definitivt gjort mediekulturperspektiven rumsrena och självklart etable-rade. Det betyder alls inte att de okritiskt accepterats av alla; tvärtom om-ges de ofta av heta debatter, som bara bekräftar deras välgörande frukt-bar-het. Alla strävanden att slå vakt om medieämnets renhet är enligt min mening problematiska. Tvärvetenskaplig hybridisering, antireduktionism och antipurism behövs verkligen, inte minst häruppe i nordöstra Europa. I detta akuta läge är innovativt nytänkande viktigare än konventionell traditionstrohet. Vilket dock förstås aldrig får ursäkta ytligt trendmakeri eller osmälta sammelsurier av från vitt skilda håll inlånta teorifragment. Jag har den yttersta respekt för gediget forskningsarbete, av det slag som jag utifrån projektansökningarna har all anledning att förvänta mig från Finlands Akademis program under de närmaste åren.

Medier är redskap för överskridande av gränser mellan människor, för att skapa förbindelser mellan det som är olikt, alltså kommunikation. Vi mediekulturforskare måste också vara mediatörer som överskrider vissa förtingligade gränser. Vi suddar inte ut dem men vi problematiserar dem genom att relativisera och avnaturalisera dem. Vi går på upptäckts-färd i mediekulturens gränsland, och i den tvärvetenskapliga forskning som dessa gränsländer kräver och inspirerar till.

Utvecklingen av digitala multi-medier tenderar exempelvis att sudda ut tidigare relativt skarpa gränser mellan fakta och fiktion, produktion och reception, massmedier och individuella me-di-er, medierad och direkt kom-mu-nikation. Det går inte längre att ta helt självklart för givet vad som är ett medium eller vilka medier som ska stå i fokus. Datoriseringen har gjort det tveksamt att ta för givet att press, radio och TV är mer värdiga forskningsobjekt för oss än film, böcker, affischer, skivor eller telefoner. Det är oerhört viktigt att vidga mediebegreppet och undersöka medie-världens gränser. Interaktiva moment har tillsammans med insikten om själ-va tolkandets produk-tivitet problematiserat den fasta indelningen i pro---duk-tion och re-ception, företag och publik. De flytande nätverks-base-ra-de skärmtexterna har satt gränsen mellan texttolkning och medieetno-gra-fis-ka användar-stu-dier under luppen. Infotainment och andra genre-bland-ningar har ifrågasatt den tidigare alltför naiva indelning i nyheter och under-hållning, information och fiktion. Samverkan inom samma appa-ratur mellan uttrycksformer som tidigare odlades åtskilt har också satt vedertagna indelningar i gungning. Det är viktigt att problematisera alla de distinktioner vi brukar tänka med & inte alltid för att upplösa dem men för att kvalificera dem. Allt detta framtvingar också en ny bearbetning av gamla gränser mellan ämnen och teo-ri-traditioner.

Programmet

Det sätt som fältet inkretsas på i Finlands Akademis forskningsprogram finner jag mycket inspirerande. Detta tvärvetenskapliga program har po-ten-tial att äntligen kraftfullt etablera de korsningar och det fokusskifte som så väl behövs för att bidra till den nödvändiga moderniseringen av så-väl medie- som kulturforskningen, genom att kulturalisera medie-forsk-ningen och medialisera kulturforskningen. Jag hoppas att de projekt som nu star-tas inom detta program kommer att överträffa de högt ställda förvänt-ningarna.

Programstrukturen med sina fyra inbördes relaterade moment är väl-genomtänkt och mycket fruktbar, värd för alla projekt att relatera till. (1)*Individers kompetenser i utbildning och var-dags--liv: interaktion, nor-mer, språk och perception. (2)*Industrier och mark-na-der: ägande, pro-duk-tion, dist-ribution och konsumtion. (3) Inne-håll, form och mening: kon-vergens, multimedier och digitalisering, gen-rers och re-pre-sen-ta-tio-ners historiska utveckling, produktionskulturer. (4)*Makt och gemen-skap: me-dia-lisering, offentlighet, stat och civil-sam-hälle.

De projekt som startas inom detta program skär på skiftande sätt genom denna struktur, och står ofta i spännande relationer till varandra. De har valts ut enbart på grund av sin kvalitet men man anar ändå vissa lo-vande röda trådar mellan dem. Jag hoppas sådana givande korsre-la-tioner kommer att kunna utforskas och odlas under de närmaste åren.

Jag avundas alltså de fantastiska möjligheter som här öppnar sig, och hoppas att programmet kommer att besinna betydelsen av mediekultur som både studieobjekt och forskningsperspektiv. Jag vet att projektens forskare med fog litar på sina egna gedigna kompetenser, men hoppas också att de ska respektera och vara nyfikna på varandras & även och framför allt där dessa skiljer sig åt.

 
 
  « Takaisin sivun alkuun