Suomeksi
In English

KONSTINDUSTRIELL UTBILDNING I 125 ÅR (1871-1996)

Ateneums resa till Köpenhamn 1915

Ateneums resa till Köpenhamn 1915
Från vänster: Rafael Blomstedt, Veli Tage Snellman, Gunnar Finne, Ragni Holmberg och Torsten Stjernschantz.
©Bild: Museiverket.



Den konstindustriella utbildningen föddes i den finska historiens vändpunkt, till och med som ett resultat av linjekonflikter. Redan på 1860-talet kunde en fullständig förnyelse av hela utbildningssystemet skönjas. Folkskoleväsendet uppstod. Kyrkan var tvungen att lätta på greppet. Skråväsendet höll på att tvina bort för gott. Det hade ju för sin del ansvarat för utbildningen av speciellt hantverkare. Briljanta förslag och utkast hade gjorts för att utveckla konstundervisningen. Professor Fredrik Cygnaeus hade kämpat för Akademin. Det lyckades inte. Cygnaeus efterföljare, universitetsprofessor C.G. Estlander, fortsatte med samma linje. Han understödde tanken på att sammanföra undervisningen för konst och konsthantverk under samma tak. Han vädjade till industri- och affärscirklar, och till statliga beslutsfattare. Det var just Estlander som åstadkom Skulpturskolan, som startade d. 11 januari 1871.

Inledningen var på alla sätt anspråkslös. Bakom sig hade man 1860-talets hungersår. De ställde samhällets användning av resurserna i nytt ljus. Nu skulle även konsten spännas för för att förbättra förutsättningarna för folkets bästa. Den etiska nivån av de industriella produkterna skulle höjas, nya marknader för dem skulle öppnas. Konsten för bara konstens skull skulle inte komma ifråga.

Då Skulpturskolan inledde sin verksamhet i utrymmena vid Kaserngatans folkskola var nästan hälften av kurserna allmänbildande praktisk undervisning. Läroämnena, av vilka det fanns 11, var streck-, frihands- och klossteckning; ornamentteckning; modellering; yrkes- och dekorationsmålning; allmän naturlära; bokföring och räkning. Undervisningen gavs under vardagskvällar och söndagsförmiddagar. Det fanns 64 studerande vid slutet av det första läseåret.

Under höstterminen 1871 kom även kvinnorna till det manliga lärdomssätet. Naturligtvis hade teckning och målning ingått i ståndsflickans normala uppfostran redan tidigare. Kvinnor började nu söka sig även till den tillämpande konsten. Det finska systemet var utomordentligt reformvänligt. Detta snuddade dock vid ”det oanständiga”, hotade traditioner. Den högre bildningen och nycklarna till kreativiteten hörde ju enbart till männen. Det är viktigt att notera att nästan ända från början var även kvinnor studerande vid Konstindustriella centralskolan som lärdomssätet förkunnats till 1885 med ett allernådigast dekret. Detta trots att många samhälleliga normer hindrade kvinnornas avancemang på den professionella vägen på många sätt.
 

Ateneum 1925
Ateneum 1925
Theodor Höijer, 1884-87.

En ny central ställning

Konstindustriella centralskolan fick alltså en ny, betydande ställning under mitten av 1880-talet. Då ännu den nya Ateneum-byggnaden invigdes 1887, hade strålande möjligheter för utvecklingen av den högre konstindustriella undervisningen skapats.

Konstindustriföreningen, som hade grundats 1875, kunde föra undervisningen vidare i utrymmen som tycktes lova en lysande framtid. Den sammanslagna Konstindustriella centralskolan och dess museum döptes till Ateneum. På byggnadens fasad finns mottot ´CONCORDIA RES PARVAE CRESCUN´ (små ting växer under samråd) fortfarande kvar. Pengar hade gått åt som vid det nya operabygget. Motståndarna till byggnaden nedsablade huset som ”miljonpalats”. Speciellt pålningsarbetena hade krävt tid och pengar.

Konstindustriella centralskolan strävade dock framåt. Som resultat av de målmedvetna strävandena av skolans direktör, Ernst Nordgren, ställdes nya målsättningar vid mitten av 1890-talet. Fleråriga, fastställda kurser skulle skapas för de mest populära yrkesämnena. Kuserna vid centralskolan skulle ökas till treåriga. Minst folkskoleutbildning eller motsvarande kunskaper skulle förutsättas i inträdeskraven. Konstämnenas andel skulle fortsättningsvis förstärkas. Avlägsnandet av ämnen som inte hörde till skolans område, såsom elementär matematik och rättstavning, inleddes. I bakgrunden fanns även praktiska problem. Antalet elever växte snabbt. De första tecknen på utrymmesbrist kunde upptäckas.

Den första strukturreformen

Den nya konstnärliga direktören, Armas Lindgren, påskyndade reformerna i början 1900-talet. Det nya seklet skulle radikalt förändra undervisningen inom den tillämpande konsten. Ny livskraft skulle upphittas och undervisningens kvalitet skulle förbättras. Utvecklingen fick fart även av en allt ökande internationella växelverkan. Den år 1897 till Finland flyttade engelsk-belgiske A.W. Finch började målmedvetet utveckla undervisningen för keramikkonsten vid Konstindustriella centralskolan. Tillsammans med sin efterträdare, Elsa Elenius, lyfte han undervisningenför keramikkonst och den finländska konstkeramiken till en internationell nivå. Centralskolans uppgift var att ”dels erbjuda personer, som har verkat inom praktiskt konsthanverk möjligheter att införskaffa sig konstnärligt sett högre kvalifikationer i sitt yrkeskunnande, dels utdela allmänna kunskaper och färdigheter till konstnärligt begåvade personer”. Konstindustriella centralskolan delades efter hand i fyra olika delar, den högre konstindustriskolan, den högre hantverkarskolan, den förberedande skolan samt kursen för teckningslärare
 
.

Birger Kaipiainen
Fåglarna
Birger Kaipiainen, 1934.
Övningsarbete.
©Bild: Konstindustriella/bildarkivet.

Armas Lindgren avgick från positionen som konstnärlig direktör vid slutet av vårterminen 1912 och Rafael Blomstedt utnämndes till hans efterträdare. Werner von Essen valdes till ny rektor år 1915. Samma år godkändes även ett nytt undervisningsprogram. Undervisningen delades då på yrkesmässiga grunder i fastställda kurser och i obligatoriska ämnen. Den högre konstindustriskolan var tre-årig med indelning i följande avdelningar: avdelningen för modellritning, avdelningen för dekorationsmålning, avdelningen för ornamentskulptur, avdelningen för keramik, avdelningen för konstsmide och metalldrivning, avdelningen för utbildning av teckningslärare. Avdelningen för den grafiska konsten inledde sin verksamhet 1926 och avdelningen för textilkonst uppstod under läseåret 1929-1930. Planering av textilmodeller hade redan tidigare funnits som läroämne vid Konstindustriella centralskolan, men den egentliga planeringen och undervisningen av vävda tyger började efter uppkomsten av en separat avdelning för textilkonst under Hulda Potilas ledning. Hon fungerade som central timlärare i yrkesämnen åren 1928-1948 samt gjorde en betydadande karriär som överlärare för textilkonst åren 1949-1962. En av de första konstdoktorerna från Konstindustriella högskolan, textilkonstnär Päikki Priha, doktorerade från textilkonstens område. Hon disputerade om kyrkotextilier.

En mobil
En mobil gjord under ledning av Ilmari Tapiovaara. 1954-55.
©Bild: Kaarlo Kultala. Konstindustriella/bildarkivet.

År 1943 pensionerades Werner von Essen och Rafael Blomstedt blev skolans rektor. Arttu Brummer-Korvenkontio valdes till konstnärlig direktör. I september 1949 befästes instruktionerna av handels- och industriministeriet och skolans namn ändrades till KONSTINDUSTRIELLA LÄROVERKET. Läroverket indelades i ett konstindustriellt läroverk och en konstindustriell yrkesskola. Skolan fungerade fortfarande under konstindustriföreningens administration. Funktionalism blandades med i designideologin, kanske mer än Bauhaus-ideologin hade märkts tidigare, och åter en gång med mera internationella inflytelser. Genomtänkt stiliserade, tidlösa och formrena lösningar söktes. ”Enbart det enkla är det bästa, gallra bort det onödiga, utveckla plasticiteten” var målsättningen för Ilmari Tapiovaara, överläraren på avdelningen för inredningsarkitektur vid Konstindustriella läroverket. Han fungerade som överlärare under de första åren på 1950-talet samt senare som lärare åren 1979-1986.

Förstatligandet 1965

Konstnär Tapio Wirkkala blev Konstindustriella läroverkets konstnärliga direktör år 1951 medan Bruno Tuukkanen blev rektor. Arkitekt Markus Visanti började som rektor 1960 och under höstterminen blev Konstindustriella läroverket fyrårigt. Vid samma tidpunkt kallades Kaj Franck till konstnärlig direktör som fortsatte förnyelselinjen, speciellt vid undervisningsprogrammet för allmän formgivning.

I juni 1965 övergick skolan till statligt ägo. Läroverket var fortfarande indelat i två enheter: Konstindustriella läroverket och Konstindustriella yrkesskolan.

Yrjö Verho undervisar 1960
Yrjö Verho undervisar 1960.
Ateneum B I 5.
©Bild: Konstindustriella/bildarkivet.

Konstindustriella läroverket fungerade som en fyraårig skola under dagtid. Läroverket indelades i avdelningarna för grafisk konst, kamerakonst, keramikkonst, metallkonst, dräktkonst, inredningskonst, textilkonst samt avdelningen för teckningslärare. Inträdeskrav till vissa avdelningar var studentexamen, till andra läromängden från mellanskolan och minst 18 år ålder.

Studio
Studio på avdelningen för kamerakonst 1965-66.
Från vänster: Tuula Pyry fotograferar, Tiiti Taskinen poserar och Irma Rauhala sköter belysningen.

©Bild: Konstindustriella/bildarkivet.

Målsättningen för Konstindustriella yrkesskolan var att ge faktabaserad och praktisk undervisning för dem som siktade till den konstindustriella branschen eller som redan verkade inom branschen som arbetare eller arbetsledare. Därutöver arrangerades specialkurser. Yrkesskolan fungerade som en treårig kvällskola. Den indelades i en allmän linje, som inkluderade en grafisk kurs och en kurs för inredningsrådgivare; en linje för boktryckarbranschen med inriktningslinjer för sättare, tryckare och bindare samt en linje för fotografi med inriktngar för fotografi, film och tv.

Till en högre akademisk nivå 1973

Arkitekt Juhani Pallasmaa fungerade som rektor åren 1970-71, och arkitekt Jouko Pallasmaa valdes till rektor från början av år 1972. I undervisningsprogrammet hade man övergått till prestationspoängssystemet och det fastställda årskurssystemet hade slopats.

I januari 1973 stadsfästes lagen om Konstindustriella högskolan och 1.7.1973 omvandlades Konstindustriella läroverket till Konstindustriella högskolan.

Den nya högskolans struktur baserade sig på en indelning i institutioner: institutionen för teckningsundervisning, institutionen för bildkommunikation (grafisk planering, fotografi, scenografi, film- och tv-arbete), institutionen för produkt- och omgivningsplanering (keramikdesign, textildesign, kläddesign, inredningsdesign, industriell design) samt institutionen för allmän undervisning. Den Konstindustriella yrkesskolan omvandlades till ett fortbildningscenter.

Vid slutet av det första högskoleåret fanns det 419 studerande medan det fanns 373 studerande vid fortbildningscentret. Det fanns 47 heltidsanställda timlärare.

1978 gavs en stadga om högskole-examina inom den konstindustriella branschen: konstkandidatexamen trädde i kraft. År 197Y blev Yrjö Kukkapuro rektor och efter honom 1981 inredningsarkitekt Torsten Laakso.
 

Arabias Fabriker
Arabias Fabriker
©Bild: Lucio Lazzara,1994.

Flyttningen till Arabia skapade förutsättningarna till en förnyelse

På 1980-talet började högskolan att utvecklas till sin fulla storlek. Det blev möjligt att avlägga konstlicentiatexamen 1981 och ett par år senare möjliggjordes avläggnignen av konstdoktorsexamen. Högskolan flyttade 1982 från Ateneum till Industrigatan 19. Konsthögskolornas gemensamma plan om en flyttning till stadsdelen Böle hade strandat.

Under den senare delen av 1980-talet började betydande och omfattande förnyelser. Äntligen kunde man ta sig an de svåra utrymmesbristerna. Flyttningen till Arabia förbättrade avsevärt förutsättningarna för högskolans verksamhet. De nya, enhetliga utrymmena erbjöd möjligheter till att höja nivån och volymen på undervisningen inom den konstindustriella branschen.

Den år 1986 till rektor valda inredningsarkitekten Yrjö Sotamaa ställde den högsta internationella nivån som högskolans målsättning. Förhållandena vid högskolan utvecklades starkt. Flere nya utbildningsprogram inleddes och regionala formgivningscentra grundades i Vasa och Kuopio.

År 1991 grundades institutet för formgivningsledning, DMI och det internationella utbildningsprogrammet för Design Leadership inleddes. De första konstdoktorerna disputerade även samma år. Den första promoveringen vid Konstindustriella högskolan anordnades i juni 1993.

Utbildningen för digitalisk visualisering och planering som påbörjades 1992 ledde till skapandet av en ny separat enhet, Medialaboratoriet, år 1993. Fortbildningscentret, biblioteket och MUOVA i Vasa är andra separata enheter idag.

Studerandemängden vid högskolan har stadigt vuxit: i mitten av 1990-talet närmar sig antalet studeranden 1500. C:a 10% av de studerande är utlänningar.

Projektet att skapa ett konstindustriellt centrum vid Arabiastranden, som inleddes i början av decenniet har fortlöpt under gynnsamma tecken. Ett föravtal om grundandet av ett konstindustriellt centrum i stadsdelen Majstad före år 2000 undertecknades i augusti 1995. Avtalsparterna är: handels- och industriministeriet, Pensions-Varma, Hackman, Metra, Konstindustriella högskolan, Pop/Jazz-konservatoriet samt Helsingfors stad.
 

Arabiastranden 1996
Arabiastranden 1996
Bild: Helsingin Kaupunki, Kaupunkisuunnitteluvirasto.

 

Arabiastranden på 2000-talet
Arabiastranden på 2000-talet
©Bild: Helsingin Kaupunki, Kaupunkisuunnitteluvirasto.

 

Slutarbete 1995
Formgivning av nya skeppstyper
Janne Andersson och Marko Kolu. Slutarbete 1995.
©Bild: Konstindustriella/bildarkivet.

I början av jubileumsåret 1996 övergår man igen till en ny administrativ struktur. Mellannivåns indelning i avdelningar försvinner och institutionerna blir avdelningar. Högskolans grundstruktur är för nuvarande det följande:

Avdelningen för konstfostran: utbildning för teckningsundervisning, konstpedagogik
Avdelningen för film och television
Avdelningen för grafisk design
Avdelningen för scenografi
Avdelningen för fotografi
Avdelningen för keramik- och glasdesign
Avdelningen för inredningsarkitektur och möbeldesign
Avdelningen för mode- och textilkonst
Avdelningen för industriell design: industridesign, hantverk och konstindustri, Design Leadership
Avdelningen för allmänna studier

Medialaboratoriet
Fortbildningscentret
Västra Finlands design center

Biblioteket
Förvaltningsavdelningen

En mångsidig, kunnig högskola har uppstått som resultatet av en över sekellång utveckling. 1970-talets smärtsamma, tidvis fartfyllda perioder utjämnades under det följande decenniet. Den slutliga avfärden från Ateneum och inflyttningen till Majstad via Vallgård gav ny fart förl hela utveclingsprocessen - trots många misstankar.

Förhållandena till statsmakten är goda, näringslivet litar på högskolan. Trots de stränga sparåtgäderna förorsakade av den ekonomiska depressionen uppnås fortsättningsvis på de centrala kunskapsområdena både kvantitaviva och kvalitativa resultat. Högskolan har vuxit till sitt fulla mått - den har utvecklats till ett både nationellt som internationellt betydelsefullt konstindustriellt universitet.

 

ILKKA HUOVIO
ilkka.huovio@uiah.fi

NYTIKKÄ
Taideteollisen korkeakoulun sisäinen tiedotuslehti 1/96

12.11.2003